Nina Wormbs
Foto: Viktoria Davidsson
Om teknikhistoria
Text: Katarina Rehder, CETIS
Utdrag ur CETIS nyhetsbrev nr 2, april 2021
Hallå där Nina Wormbs! Du är professor i teknikhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan, KTH
Berätta lite kort om din bakgrund
Jag är civilingenjör i teknisk fysik. När jag gick min grundutbildning på KTH kom jag i kontakt med teknikhistoria och jag tyckte att det var bland det roligaste man kunde läsa. Jag gick många kurser på den avdelning där jag sedan doktorerade och nu arbetar.
Som forskare har jag studerat medier, till exempel infrastrukturer för radio och tv, inklusive de föreställningar som fanns och finns om dem. Vi lägger stora förhoppningar i ny teknik och det kan man undersöka. Men jag har på senare år även intresserat mig för klimatförändringarna, hur vi förstår och förmedlar dem och kunskapen om dem, samt hur vi resonerar kring vår egen roll. Teknikhistoria är en systerdisciplin till vetenskapshistoria och miljöhistoria, och det är inte alltid så relevant att dra hårda gränser.
Vad lockade dig till just teknik och teknikhistoria?
Det är svårt att minnas efter så många år, men jag tror att jag fascinerades av att här fanns det kunskap som inte alls var spridd i samhället. Jag blev både förvånad och nyfiken. Mitt intresse för historia och språk fick förenas med intresset för teknik och naturvetenskap. Men lite var det nog slumpen också, som så ofta!
Vad anser du är viktigt att belysa om teknikhistoria och varför?
För mig är teknikhistoria ett ämne som är en aning emancipatoriskt. Men det handlar om rådrum och agens. Den större diskussionen om teknik i samhället i dag är ganska ensidig och ibland lite enfaldig; ett starkt drag är teknikdeterminismen som gör oss alla till lea- och viljelösa konsumenter inför en teknisk förändring som kommer från ingenstans. Teknikhistoria breddar och komplicerar vår förståelse av det förflutna, och det kan därmed frigöra oss från schablonbilder av teknik som gärna låser fast samhällsförändringen i vissa specifika berättelser.
Det finns många missförstånd när det gäller teknikhistoria som akademiskt ämne, kanske för att det även finns som ett populärt ämne med många intresserade. Då handlar det väldigt ofta om särskilda prylar och geniala uppfinnare, mer sällan om de komplexa berättelser som ofta kommer fram när man gräver lite. Jag kämpar en del mot den föreställningen. Folk förväntar sig att jag ska skriva om tåg, flygplan eller nya motorer och inte om sociala medier, digitalisering och demokrati.
Vad kan vi lära oss av vår historia? Är det "prylarna" eller konsekvenserna, både goda och dåliga, vi kan lära oss av?
Teknik finns alltid i ett sammanhang och i människans händer. Det är inte antingen eller. Saker skapas och förändras och får konsekvenser som är olika på olika ställen i olika tider; vi utvecklar vår teknik och använder den med en rad konsekvenser. Historiska studier kan lära oss ödmjukhet och göra oss uppmärksamma på oönskade konsekvenser och oförutsedda beroende, både mellan oss och våra prylar och mellan prylarna.
Vi lär oss också hela tiden nya saker eftersom vi förstår vårt förflutna från vår samtid. Vi kan skriva nya berättelser med nytt material. Ta teknik som manligt könskodad till exempel. Hur och när det blev så kan och bör vi undersöka och lära oss mer om. Då kan vi också kanske lättare få syn på liknande processer i vår samtid.
Hur tycker du skolan kan undervisa om teknikhistoria, har du något tips för de olika stadierna?
Det allra viktigaste tror jag är att lära våra barn och unga att ny teknik inte nödvändigtvis är bättre än gammal. Det kan man genom att inte vara "nu-blind" utan se och förstå även äldre teknik. Det fokus vi har i dag på innovationer skymmer helt och hållet teknikhistorien trots att samhället är helt fullt av utomordentlig gammal teknik. Det är viktigt att undervisa om tekniken i användning och inte bara när den är ny. Sluta ersätt ordet teknik med innovation, som ju gör precis det misstaget.
Även teknikens livscykel är central. I ett samhälle som måste ställa om och förvalta resurser har vi inte heller råd med slit och släng och det är ytterligare ett skäl att förstå äldre teknik. Flera lösningar som generationer före oss har prövart ut kan också komma att bli aktuella igen.
Att mycket teknik är systemisk är ytterligare ett viktigt perspektiv. Ny teknik får lättare spridning om den passar in i existerande system som består av så mycket mer än bara teknik; det är ekonomi och juridik och kultur som bygger upp och möjliggör våra tekniska system och därför bör vi kalla dem sociotekniska.
Tillbaka
Linköpings universitet, CETISCampus Norrköping, 601 74 Norrköping