Per Johansson
Foto: Mårten Jansson
Per Johansson är idéhistoriker, fil. dr. i humanekologi. Sedan 2007 fri forskare, talare, skribent och inspiratör.
Specialområden: Digitaliseringens effekter i samhället och människans förhållande till naturen. Uppskattad poddradiomakare med kulturjournalisten Eric Schüldt (Människan och maskinen) för SR. Kunskapens träd och Myter & Mysterier, egen produktion.
Den fiktiva tidens förverkligande
Text: Per Johansson
Utdrag ur CETIS nyhetsbrev nr 1, februari 2020
En artefakt, ett verktyg, en teknik – vilken som helst - är en produkt av den mänskliga tanken. Det är ett påtagligt uttryck, en fysisk manifestation av något som dessförinnan bara var en idé, en föreställning i någons hjärna. Plötsligt finns det så i den fysiska världen, redo att påverka även andra människors tillvaro, människor som egentligen inte alls har haft med saken att göra. En idé har tagit objektiv gestalt. Den börjar verka i yttervärlden.
Människans ”omedelbara” uppfattning av den fysiska verkligheten är en följd av hennes sinnliga umgänge med omvärlden. Om man betänker att praktiska artefakter av alla slag egentligen är olika former av utvidgning av människans sinnen och kropps- krafter, så är det inte svårt att förstå varför vissa nyckelverktyg får en vittgående metaforisk betydelse för världsuppfattningen. De inlemmas så intimt i vår personliga föreställningsstruktur att de blir såsom sinnen för våra tankar, vilka hjälplöst vrids och fokuseras i bestämda riktningar. Klockan är ett bra exempel.
Klocktiden
I slutet av mars varje år ställer vi fram klockorna en timme. Ett halvår senare ställer vi tillbaka dem igen. De flesta av oss tycker nog att detta är positivt. Det blir ju ljust längre om kvällarna under sommarhalvåret. Men blir det verkligen det? Inte. Solnedgången har inte skjutits upp. Det är vi som stiger upp tidigare. Detta är ett trivialt men talande exempel på klocktidens illusionsskapande makt. Om vi inte tänker oss för har vi en tendens att betrakta tid som en viss kvantitet, ett visst antal timmar och minuter. Men dessa är bara ett mått, en konvention. I den fysiska och biologiska verkligheten existerar inga timmar och inga minuter. Så vad är det som får oss att så till den milda grad fångas av klocktiden, att vi tror att vi kan spara den, eller ”flytta” den två gånger om året? Detta är en mycket djupgående fråga. Kanske kan vi hitta några ledtrådar i en kort översikt av klocktidens tillkomsthistoria.
Tidmätning
Kalendrar och tillförlitliga system för tidmätning är lika gamla som civilisationen själv. Civilisation och tidmätning går hand i hand. Men alla forntidens kosmiska system och instrument var inriktade på långa tidrymder. För det mesta hade man helt enkelt inte någon användning för tidsenheter kortare än en timme. Under 1400- och 1500-talen levde folk fortfarande i stor utsträckning efter den naturliga dygns- och årstidsrytmen. I städerna hade visserligen mekaniska katedral- och tornur mer och mer kommit att reglera samhällslivet med sina ljudliga timangivelser, speciellt i städer med blomstrande handel. Dessa klockor, även i sina mindre, någorlunda portabla upplagor, var dock fortfarande inte särskilt exakta och måste då och då ställas om med hjälp av de pålitligare soluren. Någon riktig kick fick inte klockans tekniska utveckling förrän vid 1600-talets mitt.
På grundval av sina pendelförsök och den därur härledda lagen för pendelns svängning (svängningstidens beroende av pendelns längd) insåg Galileo Galilei att dessa kunskaper borde kunna begagnas vid konstruerandet av ett ur. Han fick dock aldrig tillfälle att förverkliga sin idé. Detta gjorde holländaren Christiaan Huygens, som år 1657 framställde det första felfritt fungerande pendeluret. Han tog en loddriven klocka och fäste vid den en pendel på ett sådant sätt att klockan höll pendeln igång samtidigt som pendeln reglerade klockans rörelsehastighet. Huygens pendel slog regelbundet men inte exakt varje sekund.
Det var troligen engelsmannen Robert Hooke som ca 1660 först konstruerade en pendel som slog exakt en gång varje sekund. Denna blev känd som ”the Royal Pendulum” och möjliggjorde för första gången användandet av sekunder som gängse tidsenhet vid mätningar. (Det bör påpekas att en sekund inte är någon naturligt framträdande företeelse utan ett rent teoretiskt begrepp utan verklighetsförankring i fysisk mening. Ordet ”sekund” kommer av uttrycket ”second minute”. ”Minute” var den enhet som uppstod när man delade en timme i sextio delar. ”Second minute” var alltså den enhet man fick då denna operation upprepades ytterligare en gång.) Ungefär samtidigt som han gjorde denna upptäckt uppfann Hooke även balansfjädern. Denna gjorde det möjligt att konstruera runda, ganska platta ur. Som reglermekanism skulle denna komma att bli väl så viktig som pendeln. Senare, troligen 1680, uppfann antingen Hooke eller urmakaren William Clement en förbättrad variant av echappementet (urets flyktmekanism). I kombination med en ensekundspendel möjliggjorde detta konstruerandet av utomordentligt exakta urverk. Därmed hade en av de största omvälvningarna i människans historia tagit sin början. Dessförinnan hade Galilei och Isaac Barrow, Newtons lärare och företrädare på Lucasian Chair of Mathematics i Cambridge, utarbetat idén om linjär tid. Liksom en linje har tiden, hävdade de, bara en dimension, nämligen längd. En linje kan ses antingen som en rad av omedelbart intill varandra liggande punkter eller också som kontinuerlig. Analogt med detta kan tiden ses antingen som en rad av ögonblick eller som ett ögonblicks kontinuerliga flöde. Denna idé hade ett avgörande inflytande på Newton. Han kom att uppfatta tid som en universell bakgrundsdimension. Tiden avskildes från sitt fysiska innehåll: ”Absolut, sann och matematisk tid flyter, av sig själv och av sin egen natur, likformigt utan hänsyn till något utanför sig själv” skrev han i sitt storverk ”Naturfilosofins matematiska principer” (1687). En sådan uppfattning hade överhuvudtaget inte varit möjlig utan tillgång till exakta, mekaniska klockor. Forna tiders mätmetoder byggde på naturens eller människans inneboende rytmer. Nu blev klockan själv det mått mot vilket dessa rytmer kunde mätas.
Går solen fortare?
Redan de gamla grekerna hade genom att jämföra solur med andra tidsangivare kunnat konstatera, att solen ibland går ”fortare” och ibland ”saktare”, alltefter årstiden. Detta beror, som vi nu vet, på att jordens rörelse runt solen inte är likformig. Tills ganska nyligen hade dessa variationer i soltiden ingen praktisk betydelse. Men när precisa tidsangivelser så småningom blev en vetenskaplig och ekonomisk nödvändighet kunde man inte längre ha det på det viset. Sålunda kom klocktiden, sekundernas tickande, att baseras på en rent fiktiv ”medelsoltid”, den s.k. Greenwich Mean Time. Och här har vi hela revolutionen i ett nötskal.
På katedralklockornas tid var man som nämnts hänvisad till att ställa de stora mekaniska uren efter solen för att de skulle gå rätt. Det var fortfarande dygnets naturliga rytm med soluppgång, middag och solnedgång som präglade den subjektiva tidsuppfattningen. I och med införandet av ”medel- soltid” blev det plötsligt tvärtom. Solljusets varierande rytm förvandlades till en avvikelse från klockornas regelmässiga, obevekliga tickande. Hädanefter höjde man inte blicken mot solen när man ville veta hur dags på dagen det var, utan man såg ner på sin urtavla och avläste visarnas läge. Den ”sanna, matematiska tiden” hade blivit påtaglig. Man kunde se och höra ”tiden själv”. Trodde man. Tror man. Externaliseringen av ett visst rent teoretiskt tidsbegrepp var ett faktum. Vi lever idag mitt uppe i dess oerhörda, konkreta efterverkningar.
Klockans konstruktion och samhället
De hävdvunna föreställningarna om de kosmiska cyklerna avspeglade egentligen inte så mycket ”tidens gång” som världens ordning, vilken till sin natur var – och är – cyklisk och periodisk. Också samhällslivet upprepades på ungefär samma sätt från år till år, från generation till generation. När tiden blev en klocka med exakt, oberoende gång och alltså synlig som den är ”i sig själv”, samtidigt som den föreställningsmässigt flyttades ut ur den fysiska världen och blev en självständig och opersonlig verklighet, förändrades också synen på mänskliga aktiviteter. De vetenskapliga och tekniska landvinningar som förkroppsligades i klockans konstruktion började återverka på samhället.
Fastän klocktiden är ren abstrakt teori utan någon levande verklighetsförankring över huvud taget, har den blivit den dagliga verklighet vi lever i och med. Det säger något närmast hisnande om vår förmåga att bokstavligen skapa vår mänskliga verklighet, på gott och ont. Ett skapande som obevekligt fortskrider.
Tillbaka
Linköpings universitet, CETISCampus Norrköping, 601 74 Norrköping