Gymnasieelever visar upp sina arbeten på elevmässa.
Foto: Katarina Rehder, CETIS
Hållbarhet i gymnasieskolan
Text: Anders Jidesjö, Linköpings universitet
Utdrag ur CETIS nyhetsbrev nr 4, november 2019
Anders Jidesjö Foto: Patrick Moreau Raquin
I takt med att samhället utvecklas ställs förändrade krav på utbildning. I samhällsdebatten diskuteras exempelvis behov av omställningar och nya inriktningar för att åstadkomma välfärd. Inom FN har återkommande upprop för omställning till hållbar utveckling varit framträdande och via UNESCO är budskapet att åstadkomma utbildning för hållbar utveckling. Olika länder har förstås olika utmaningar i denna utveckling. För Sveriges del kan man säga att bygga välfärden ställde vissa krav på utbildning, som nu delvis förändras på grund av samhällsutvecklingen.
Välfärden bygger i många delar på tekniska framsteg och innovationer. Teknik som kunskapsområde har därför en betydelsefull roll. Tekniska lösningar för att hantera utmaningar och möjlighet att ställa om till hållbar utveckling blir på så vis föremål för diskussion och kritisk reflektion. Att behärska teknik, och utveckla innovativa lösningar skapar kapacitet för omställningar, ekonomisk tillväxt och sociala förbättringar och gör att Sverige kan stå sig i den internationella konkurrensen. Men det får inte stanna där. Vi är i dag medvetna om och behöver hantera en större komplexitet. Samtidigt som nya lösningar presenteras skapas också nya utmaningar. Att förstå sådana relationer är också viktigt. Förståelse för hur välfärden i vår del av världen, är förbunden med andra människors möjlighet till utveckling och livskvalitet är viktiga hållbarhetsperspektiv. Förbindelser av olika slag är därför centrala inslag i en modern utbildning. Förbindelser som skapar förståelse för hur omsorg om natur och människa kan genomföras i samklang med ekonomiska system och förbättrad välfärd för alla.
Utbildningens betydelse
Den stora kluringen skulle kunna handla om att formulera sådana förbindelser och omsätta dem i praktisk verksamhet. Sådant arbete skulle också kunna ge ökad förståelse för utbildningens betydelse, både för lärare och elever eftersom den på ett tydligt sätt involverar vardagslivets förutsättningar. Annorlunda uttryckt kan man säga att sådant arbete också kommer handla om utbildningens relevans och meningsfullt lärande. I det följande identifieras och formuleras några sådana förbindelser, mellan inriktningar i gymnasieskolans Teknikprogram och mänskliga aktiviteter.
Meningsfullt lärande
I det senaste arbetet med gymnasieskolans Teknikprogram formulerades fem olika inriktningar; Design och produktutveckling, Informations- och medieteknik, Produktionsteknik, Samhällsbyggande och miljö samt Teknikvetenskap. Inom dessa ska eleverna lära sig många olika saker. Att planera undervisning utifrån dessa i kombination med centralt innehåll i kursplaner, kan innebära ett snabbt fokus på exempelvis programmering, datorteknik, webbutveckling eller matematisk modellering. Risken med det är att många elever inte förstår hur innehållet hänger samman med viktiga utmaningar och att innehållet utgör verktyg för att hantera dessa. Meningsfullt lärande kan då gå förlorat. Relevans i bred mening kan åstadkommas genom att innehållet sätts i förbindelse med vardagsliv och utmaningar förknippade med mänskliga behov, vanor och traditioner. Vad ska uppmärksamheten inriktas mot för att åstadkomma dessa förbindelser, som fungerar bra för lärandet? I det följande ges några exempel för diskussion och vidare reflektion.
Exempel för vidare reflektion
Vad gör vi människor? Vi klär på oss. Är det ett behov som går att sätta i förbindelse med Teknikprogrammets inriktningar? Till en början kanske det låter banalt, men tänk efter. Hur ser sömnadsindustrin ut i dag? Var tillverkas våra kläder? Hur ser färgningsprocesserna ut? Vem utför arbetet? Hur prepareras textilier inför transporter? Genom att ställa några enkla frågor utifrån ett vardagsbehov syns snabbt att produktionsförhållanden har komplexa relationer till konsumtionsförhållanden och vi skulle exempelvis hamna i Sydostasien om frågorna besvarades. Då ramas innehållet in av viktiga hållbarhetsperspektiv och insikter om att vår välfärd vilar på andra människors möjlighet till utveckling. Det skulle med andra ord gå ganska enkelt att bygga in hållbarhetsdimensioner kopplade till Teknikprogrammets fem inriktningar. Jag tror inte det spelar så stor roll vilka exempel man väljer. Poängen är att sätta innehåll i förbindelse med vardagsbehov.
Människor kommunicerar. Vad behövs för att bygga elektronik? Viktiga råvaror - var finns de? Och när vi lägger uttjänt elektronik till återvinning, hur tas den om hand? Till svar på dessa frågor skulle vi exempelvis hamna i resursanvändning i vissa länder i Afrika samt Kina. I design av tekniska system kan sådana dimensioner hanteras i samband med programmering och mjukvaruteknik, vilket är viktiga kompetenser i den internationella konkurrensen. Vidare, vi dricker och äter. Odlings- och livsmedelstekniker sätter stora avtryck inom miljö och hälsa. Hur, var och vad vi kan odla framöver måste på så vis hänga samman med en förståelse för sådana avtryck. Fredagsmys, lördagsfest och vardagsmat skulle kunna utgöra meningsfulla ansatser för lärandet. Likaledes skulle transporter kunna vara en utgångspunkt för rörelse, konstruktion och maskinteknik samt att bo en utgångspunkt för byggnads- och bostadstekniker i bred mening.
Vardagsbehov och utmaningar
Denna korta artikel har bara gjort några enkla nedslag, i gymnasieskolans Teknikprogram, och i några vardagsbehov förknippade med olika utmaningar. Kanske behöver arbete med att involvera hållbarhetsdimensioner i teknikutbildning inte vara svårare än så. Om det dessutom kan bidra med fördjupad mening åt lärandet när utbildningen får tydlig verklighetsförankring, är förtjänsterna flera.
Tillbaka
Linköpings universitet, CETISCampus Norrköping, 601 74 Norrköping