Människan i tekniken
Claes Klasander, föreståndare, CETIS
Foto: Katarina Rehder
Utdrag ur CETIS nyhetsbrev nr 4, december 2017
I inledningen till årets rikskonferens, Tekniken i skolan 2017, dök en robot upp. Den ersatte mig, föreståndaren för CETIS, men framhöll att "Claes finns liksom inne i mig, det är hans röst ni hör – men den är samplad". Budskapet roboten ville framföra var att vi i vår teknikundervisning inte ska glömma bort den mänskliga dimensionen av tekniken omkring oss. Den gör tekniken spännande!
Till skillnad från det mesta i vår omgivning är det vi kallar teknik skapat av människor, i något speciellt syfte. Det gäller allt ifrån saxofoner och rullstolar, via höghus och konservfabriker, till radiosatelliter och tunnelbanesystem.
I artefaktens skugga
Som jag visade i min egen avhandling är det inte enbart de tekniska systemen som hamnar i "artefaktens skugga", utan även de mänskliga kopplingarna till tekniken. Vad menade jag då med "artefaktens skugga"? Jo, att både styrdokument, läromedel och lärare i sin praktik fokuserar så mycket på prylarna, sakerna – artefakternas struktur och funktion – att man förbiser just det faktum att tekniken är människogjord. Detta leder till att man missar att låta eleverna reflektera över olika aspekter av sådant som präglar vårt och andras förhållande till tekniken. Man visar fram en bild på t.ex. ett kylskåp och talar om olika modeller, kompressorn och isoleringen etc. Men man förbiser ofta att tala om hur kylskåpet (och dess "kusiner" AC'n och frysboxen) har förändrat livet för många, vilka mänskliga problem som kylskåpet löste, vilka alternativ som finns, kylskåpens risker för människor och natur, vilka som använder kylskåp och hur. Kylskåpet kan här bytas ut mot nästan vilken teknisk konstruktion som helst. Eller mot ett s.k. sociotekniskt system.
Tekniken är möjlig att bedöma och värdera
Till skillnad från de objekt som finns i "den naturliga världen" (fiskar, berg, luft, ljus) är allt det som människan skapat inom "den konstruerade världen" under tiotusentals år möjligt att bedöma och värdera.
Vi kan inte ha en åsikt om ifall gäddan uppfyller sin funktion, eftersom ingen har tilldelat den en funktion. Gäddan kan vi definiera som ett djur i en näringsväv i en sjö, i ett ekosystem vi själva hittat på och satt gränserna för. Däremot kan vi ställa frågor om tekniken – om den är ond eller god, om den uppfyller våra krav, om den är miljövänlig och om den får olika typer av konsekvenser. När vi använder den. Vi kan även fundera över hur och varför människor utvecklat olika tekniska lösningar. Vem har producerat dem, vem underhåller dem, vem har köpt dem? Och varför?
Att levandegöra tekniken
Genom ett sådant förhållningssätt till tekniken blir det möjligt att levandegöra den tillsammans med eleverna. Teknikundervisningen får då ett sorts affektivt värde. Eleverna kan i spännande och utmanande undervisningsmoment få möjlighet att träna i att se några av de mönster man kan beskriva över hur människan har utvecklat och förvaltat tekniken. Därefter kan eleverna själva ta ställning och utveckla sina egna tankar om hur de vill ha sin hållbara tekniska framtid. Tekniken lever inte – i alla fall inte än och inte på det sätt som vi menar med levande. Men det gör eleverna och alla andra som använder teknik. Därför är den mänskliga dimensionen både viktig och ett bra redskap i teknikundervisningen!
Tillbaka
Linköpings universitet, CETISCampus Norrköping, 601 74 Norrköping