Dockmakaren och mekaniken
Text och foto: Katarina Rehder, CETIS
Utdrag ur CETIS nyhetsbrev nr 4, december 2016
I en källare på Kungsholmen i Stockholm döljer sig mekaniska mirakel och ett fint hantverk. Thomas Lundqvist är dockmakare, konstnär, dockteaterspelare och uppfinnare. CETIS fick en pratstund och en introduktion i dockteaterns värld där mekanik, teknik och historia är närvarande.
Thomas Lundqvist som började sin bana på Konsthögskolan under 1970- talet blev tillfrågad av en vän på Marionetteatern om han ville vara behjälplig i en uppsättning med show, musik och dockor. Från att ha varit tänkt som en engångshändelse för Thomas tog dockskådespeleriet överhanden och snart var han och ett tjugotal personer engagerade Marionetteaterns uppsättningar. Därefter började han tillverka egna dockor och spela dockteater på heltid och tillsammans med några vänner startade han De mirakulösa Alfredos musik- och mekaniska dockteater. De skrev egen musik, egna pjäser och fick så småningom så stora uppdrag att de började turnera runt i Europa.
- Det var en spännande tid, vi hade vidlyftiga planer men inga kontakter i teatervärlden. Genom ett tillfälle fick vi möjlighet att spela på Pistolteatern i Gamla Stan och det ena gav det andra. Jag hade ingen tanke på att bli proffs men eftersom ekonomin började snurra samtidigt som det var roligt blev jag fast. Vi åkte till Tyskland, Frankrike och Belgien och spelade, där var och är, dockteater större än här hemma.
Japansk dockteaterkonst
Thomas förkovrade sig mer och mer i dockteater och det tog honom så småningom till Japan, där dockteaterkonsten har starka traditioner. Bunraku, den klassiska japanska dockteatern, har rötter som går tillbaka till mitten av 1600-talet.
- Jag experimenterade med egna tekniker för att utveckla dockornas rörelser och lyckades få tag på en Bunrakumarionett. Den är vanligen nästan lika stor som en människa och manövreras av tre, helt synliga personer på scenen bakom dockan. Dockans ögon rörde sig åt olika håll, ögonbrynen åkte upp eller ner och det var helt fascinerande. När jag undersökte dockan visade sig att tekniken var fantastisk enkel, trots att det är den mest avancerade formen av dockteater.
- Jag hittade löst sammansatta snören, metallstänger och fint skinn som dolde hål, det fanns mycket att utveckla för mig på hemmaplan.
- Eftersom det är rätt så kostsamt att spela teater och att då vara tre på en docka var alldeles för många och för dyrt. Jag prövade, tränade, experimenterade och till slut lyckades jag modifiera tekniken bakom mina dockor så att jag kunde manövrera dem helt själv.
Konstruktionerna
Thomas berättar om vikten av hållfasta konstruktioner och visar den fina mekaniken och tekniken bakom dockans avancerade rörelser. Här behövs inget lim, alla mekaniska delar är gjorda i trä och de håller i evigheter! När en del av dockan ska röra sig åt ett håll och sedan gå tillbaka i sitt ursprungliga läge används valben i stället för fjädrar.
- Jag känner till exempel när dockor gjorda med gångjärn gått sönder eftersom träet kan spricka och gångjärnen blir för tunga. Det får bara inte hända under en föreställning, då försvinner magin i ett nafs.
Alltså går det inte att fuska! Pröva, ompröva och utvärdera innan man känner sig säker är ett gott råd som går att föra över till de flesta områden inom teknikundervisningen.
Ritningar och verktyg
Marionetteater är en komplicerad konstform som finns inom flera kulturer. Som nämns ovan är den japanska den mest avancerade men med enklast konstruktion. Genom att studera skisser och ritningar går det att lära sig hur konstruktionerna ser ut och fungerar, därefter kan man göra egna skisser och ritningar för att sedan modifiera dockan efter hur man själv vill manövrera den. Några enkla verktyg behövs för att göra en docka, kniv, såg och kanske en spets av något slag att göra hål med.
Ämnesövergripande i klassrummet
I klassrummet kan man koppla dockteatern till flera områden som historia, samhällskunskap, slöjd och naturligtvis är ord och begrepp en självklar del av arbetet. Ett exempel på förändring och konsekvenser är att vid tiden för biografens intåg, hamnade dockteatern i skymundan, den blev en form av barnteater, vilket det faktiskt inte varit tidigare. Kan vi i dag ta oss an dockteater i klassrummet och konstruera, dokumentera, skriva manus och sätta upp en föreställning med egen musik inför publik garanteras stående ovationer. Filma och lägg upp på YouTube och dela med er till andra. På YouTube kan du få tips och se hur Bunrakun spelades. De tidiga föreställningarna var vanligen ca 8 timmar långa. Det behöver inte er föreställning vara. Lycka till!
Delar ur kursplanens centrala innehåll
Titta gärna på delar ur det centrala innehållet för att koppla till undervisningen. Kursplanen säger t.ex. att man ska titta på:
Åk 1-3
föremål där enkla mekanismer som hävstänger och länkar används för att uppnå en viss funktion. Egna konstruktioner och dokumentation i form av enkla skisser, bilder och fysiska modeller.
Åk 4-6
föremål som består av rörliga delar och hur de är sammanfogade med hjälp av olika mekanismer för att överföra och förstärka krafter. Egna konstruktioner med tillämpningar av principer för hållfasta och stabila strukturer. Dokumentation i form av skisser med förklarande ord och begrepp, samt fysiska eller digitala modeller.
Tillbaka
Linköpings universitet, CETISCampus Norrköping, 601 74 Norrköping